librasspace

Många gånger har jag hört föräldrar, lärare, chefer och andra instruera andra genom att säga:

- Du får inte cykla ner i diket
- Ni får inte börja ny mening med liten bokstav.
- Då beslutar vi att vi inte...
- Ta inte den bussen

OSV... Vilket jag anser är ett orationellt sätt att använda språket. Och dessutom ett passiviserande och farligt sätt att använda vår kreativitet.

Inte tar lusten ur mig och jag skulle nog beskriva Inte som det fulaste ordet jag vet.

Skulle det inte vara vackrare, trevligare och mer rationellt att säga

- Cykla försiktigt och håll dig på vägen
- Börja ny mening med stor bokstav
- Då beslutar vi att vi i fortsättningen...
- Ta buss 6XX istället

eller också vidare.

Det här underlättar för oss att komma i rapport med vår omgivning och med oss själva. Att sätta "inte" framför våra önskningar och målsättningar gör att själva målet blir suddigt .
 
T.ex om jag säger till mitt barn att hon till varje pris ska undvika att cykla ner i diket. Då kommer hon att tänka så mycket på att inte cykla ner i diket att hon till slut inte kan tänka på något annat än diket och naturligtvis kommer hon att cykla ner i diket.

Hela tiden hör jag det här. Till och med medietränade personer som statsministrar och bankdirektörer använder inte istället för positiva sätt att uttrycka saker och ting. Det är ett sätt att genom upprepning av frågan och tillägg av ordet inte undgå utveckling av vad man faktiskt tänker göra och inte bara beskriva vad man inte tänker göra.

Ibland kan man förstås inte klara sig utan ordet inte. Men när det gäller handlingsplaner så är dett tämligen kontraproduktivt att säga vad man inte tänker göra.

När jag läser denna bok kan jag känna att jag förstår varje ord som står, och jag läser med intresse av den anledningen att känslor i hög grad intresserar mig. Dock känner jag i slutet av boken en viss frustration över ordrikheten, som tar budskapet ifrån mig en aning. Att läsa fyrahundra sidor om känslor, blev till slut en kraftprövning i uthållighet. Ingen av de andra böckerna har tagit mig så lång tid att komma igenom. De bästa avsnitten i boken var bilagorna, som jag gärna återkommer till och läser igen.

Jag hade stora förväntningar på den här boken. Nu när jag läst igenom den så vet jag inte riktigt vad jag har lärt mig. Kanske en del om hur känslor uppkommer, vad det har för mening och också hur jag möjligtvis ska kunna lära mig att styra dom.

Bokens inledningskapitel slutar också - Frågan är: Hur kan vi få förnuftet och känslorna att samverka - och skapa trygghet i samhället och omtanke människor emellan?

Hjärnan känslornas säte

Det slår mig att vi alla bevittnar en kollektiv emotionell kris i samhället. Daniel Goleman tar upp åtskilliga exempel som belyser detta, såväl i bokens inledning som ständigt återkommande under flera olika kapitel.

För att återknyta till vad jag själv tänker när jag läser detta; Känslorna ges inte utrymme. Jag minns t.ex. när jag tog upp en orättvisa på min f.d. arbetsplats, och fick svaret "Det här är bara en känslomässig reaktion". När man läser den här boken slår det mig, känslor är inte accepterade. Vi har vår existens att tacka för känslorna, men djupt i oss föraktar vi dom, slår dom ifrån oss i alla möjliga sammanhang. Känslor som ett svaghetstecken eller som en farsot härjande endast bland konstnärssjälar.

Just den fråga som man ställer sig är, Vad är en känsla?

I slutet av boken ges svaret - jag hade gärna tagit del av den bilagan långt tidigare i boken.

•·        Ilska

•·        Sorg

•·        Rädsla

•·        Glädje

•·        Kärlek

•·        Förvåning

•·        Avsky

•·        Skam

Men man behöver bara fortsätta att läsa för att inse att det finns många, många fler känslor. Och att känslorna är nyanserade och ibland inte helt entydiga, och ibland också svårtolkade. Jag kan t.ex. känna hopp, lugn, tillit, mod, sinneslugn, svartsjuka... etc. denna lista kan göras hur lång som helst. Hur många adjektiv för känslor det finns, det skulle jag gärna vilja veta. De ovan uppspaltade känslorna kan kanske benämnas grundkänslor, och därefter finns nyanser av var och en av dom, och på var sida om dom.

Efter att ha läst boken, och funderat en aning så är det inte enbart svårigheten att hantera sina egna känslor som är känslomässig intelligens, även om det är första steget. Vad man också måste klara av är att läsa andra människors känslor och känna empati och ha inlevelseförmåga i andra människors situation.

När det gäller förnuft kontra känsla så har jag många exempel på att man säger sig må på ett visst vis, eller känna på ett visst vis, men att det då likväl kan vara förnuftet som talar. En del känslor vill vi inte släppa fram, då de kan vara svåra att hantera för den vi talar med, eller vi vill framstå som mer oberörda eller starkare än vad vi egentligen är. Jag kommer att tänka på när min far dog, och ingen talade om hans död. Och hur tyst det var kring den sorgen. Jag utvecklade en teknik då jag träffade vänner att helt enkelt inte tala om honom som död, för då var risken stor att jag började gråta. Till nya vänner kunde jag säga - Min pappa är målarmästare, och sedan helt enkelt börja prata om något annat. Det var för att slippa känslan av sorg och kanske tårar och jag istället skulle säga - Min pappa är död! Vilket helt skulle vända ett alldagligt samtal till ett allvarligt samtal, och kanske fler frågor kring detta, som jag rent känslomässigt inte orkade, eller trodde mig klara av, att hantera.

Det är på samma sätt vi gör varje dag när vi möter en kollega i trappan på vägen upp till kontoret. Vi frågar - Hur mår du! Säger då personen något annat än -Bra, hur är det själv, så är genast det ett tillkännagivande av något slag som gör att man kanske bryter en integritet som man önskar ha till sin kollega. Det är väldigt sällan man på denna fråga svarar - Dåligt! Det här måste ha något med vår uppfostran att göra. Eller kanske det helt enkelt inte är en fråga, det kanske är en hälsningsfras helt enkelt där det rätta svaret är - Bra, hur mår du själv! Vilket man i princip kan säga fast man ligger dödssjuk... Ja något överdrivet kanske. Vi är inte vana att förhålla oss till känslor i grupp, känslor är något vi bär inom oss, och som vi delar med våra närmaste och djupaste vänner.

När jag vaknade idag så var klockan 7.45. Just en sån här dag 7.45 var det omöjligt att mobilisera mer kraft än vad som krävs för att Ta på sig morgonrocken, Väcka barnen, Göra frukost och bussa iväg alla tre en och en till skolan. Meddelandet till arbetet fick bli "kompledigt idag". Vad ska man göra? Jag har städat en låda i köket (Det skulle jag nog ha gjort för två år sedan!) och sorterat lite tvätt, tagit fram räkningshögen och påbörjat en blogg. Bloggen handlar om jämvikt och balans, eller kanske snarare - bristen på jämvikt och balans... För mig personligen och som jag tror; för många omkring mig.

Anledningen till min kraftlöshet är att jag den här vekcan fått veta att mina tjänster på arbetet inte längre är önskvärda utan jag ska börja fundera på vad jag vill göra hädanefter på företaget eller i livet. Omplacering eller så får dom köpa ut mig. Och det enda jag vill är att få lugn och ro och vara lycklig.

Jag har gråtit i två dagar - av en enda anledning - jag känner mig kränkt. Inte ledsen men kränkt. Det är en viss skillnad. Man vill själv välja tidpunkt för att gå vidare från en punkt till en annan. Nu gör jag mig redo, för framtiden och lyckan. För den väntar väl om hörnet. Är det inte alltid så?

Vad är lycka?

För mig är det jämvikt, balans, harmoni. Lugn och ro. För andra kanske det är fart, fläkt och utmaningar. Jag känner; detta har jag tillräckligt av. Fast för min del har de namnen; stress, press och otillräcklighet. Kanske det är attityden som ska förändras till omgivningen, inte omgivningen som ska förändras till attittyden?

Väl mött för dig som vill läsa en 40-årings tankar