William Shakespeare och Sofoklet istället för Sune
http://www.altfg.com/blog/film-festivals/60th-cannes-film-festival-cannes-classics/
Vi la Sune åt sidan åt fördel för vad jag minns av Hamlet. Idag är det första min son säger när vi kommer hem;
Snälla kan du inte berätta Hamlet iikväll igen.
Har någon skrivit en barnbok om Hamlet eller om Kung Oidipus? Ungar älskar ju såna sagor. Mycket kungar, prinsar och prinsessor och mycket mord och dramatik. Spöken och siare är också lite nervkittlande?
Jag har just för detta till min projektlista att göra när det blir tid över.
Vi la Sune åt sidan åt fördel för vad jag minns av Hamlet. Idag är det första min son säger när vi kommer hem;
Snälla kan du inte berätta Hamlet iikväll igen.
Har någon skrivit en barnbok om Hamlet eller om Kung Oidipus? Ungar älskar ju såna sagor. Mycket kungar, prinsar och prinsessor och mycket mord och dramatik. Spöken och siare är också lite nervkittlande?
Jag har just för detta till min projektlista att göra när det blir tid över.
Hjälp jag har blivit med tonåring
Kanske är det inte så farligt. Vägen till vuxenvärlden är lite snårig, men inte farlig...
Vad kan jag göra för att min tonåring ska klara sig helskinnad och komma igenom nålsögat till vuxenvärlden utan alltför mycket sår? Jag minns ju så väl själv hur det var. Självförtroendet var botten. Det var också då den där elaka självkritiken växte sig stor och mörk och lämnade ifrån sig stora stora hålrum i själen som i alla fall jag fortfarande kämpar för att täta igen. Hur bevarar man barndomens oskuldsfullhet utan att gå miste om de lärdomar man får i tonåren.
Det jag försöker göra är att jag pratar så mycket jag bara hinner med mina barn. Jag undviker att driva igenom min vilja tills det är absolut nödvändigt för mitt föräldraansvar. Det kan vara övernattningar och hemmatider - där gäller mitt ord för dom är väldigt viktiga. Däremot lägger jag mig inte i hur dom klär sig, sminkar sig osv. Svordomar är däremot absolut förbjudna här hemma. Även om jag själv råkar få en groda i munnen ibland så innebär det inte att det får förekomma här hemma. Svordomar blir så lätt en vana som man till slut reflexmässigt använder för att förstärka språket och vad man egentligen gör är att man utarmar sitt språk. - Svordomar tyder på dåligt ordförråd sa alltid min mamma.
Jag lovar mig sälv att jag ska finnas bredvid henne hela vägen till myndighetsdagen. Och sen också förstås... Fast man måste också acceptera att navelsträngen inte ska sitta där för alltid.
En annan sak jag försöker göra är att hålla förtroenden. Jag har redan stött på ett etiskt dilemma där. Vad ska jag göra med information jag får om barn i omgivningen som jag ska förvalta som ett förtroende, men som jag själv skulle bli upprörd för om andra visste om min dotter och höll hemligt för mig. Jag avgjorde saken på ICA-affären. Där stod mamman ifråga och jag tog upp förtroendet med henne men bad henne att för allt i världen inte röja källan utan lirka det ur henne själv. Jag poängterade vikten av att vi inte får missbruka våra tonåringars förtroende men att det ytterst är våra gemensamma barn, och att om något liknande kom till hennes kännedom om mina barn att jag skulle ta illa vid mig om hon inte berättade för mig. Ingen vill vara tjallare så det är väl bara en tidsfråga innan min dotter börjar välja vilken information hon släpper till mig. Jag gjorde det, mina kompisar gjorde det - valde vilken information vi släppte ut i vuxenvärlden.
Jag ångrar mig inte utan känner bara mer hur viktigt det är att vi inte sviker barnen bara för att de blir tonåringar och att många föräldrar och vuxna är i närheten och tar sitt ansvar.
Vad kan jag göra för att min tonåring ska klara sig helskinnad och komma igenom nålsögat till vuxenvärlden utan alltför mycket sår? Jag minns ju så väl själv hur det var. Självförtroendet var botten. Det var också då den där elaka självkritiken växte sig stor och mörk och lämnade ifrån sig stora stora hålrum i själen som i alla fall jag fortfarande kämpar för att täta igen. Hur bevarar man barndomens oskuldsfullhet utan att gå miste om de lärdomar man får i tonåren.
Det jag försöker göra är att jag pratar så mycket jag bara hinner med mina barn. Jag undviker att driva igenom min vilja tills det är absolut nödvändigt för mitt föräldraansvar. Det kan vara övernattningar och hemmatider - där gäller mitt ord för dom är väldigt viktiga. Däremot lägger jag mig inte i hur dom klär sig, sminkar sig osv. Svordomar är däremot absolut förbjudna här hemma. Även om jag själv råkar få en groda i munnen ibland så innebär det inte att det får förekomma här hemma. Svordomar blir så lätt en vana som man till slut reflexmässigt använder för att förstärka språket och vad man egentligen gör är att man utarmar sitt språk. - Svordomar tyder på dåligt ordförråd sa alltid min mamma.
Jag lovar mig sälv att jag ska finnas bredvid henne hela vägen till myndighetsdagen. Och sen också förstås... Fast man måste också acceptera att navelsträngen inte ska sitta där för alltid.
En annan sak jag försöker göra är att hålla förtroenden. Jag har redan stött på ett etiskt dilemma där. Vad ska jag göra med information jag får om barn i omgivningen som jag ska förvalta som ett förtroende, men som jag själv skulle bli upprörd för om andra visste om min dotter och höll hemligt för mig. Jag avgjorde saken på ICA-affären. Där stod mamman ifråga och jag tog upp förtroendet med henne men bad henne att för allt i världen inte röja källan utan lirka det ur henne själv. Jag poängterade vikten av att vi inte får missbruka våra tonåringars förtroende men att det ytterst är våra gemensamma barn, och att om något liknande kom till hennes kännedom om mina barn att jag skulle ta illa vid mig om hon inte berättade för mig. Ingen vill vara tjallare så det är väl bara en tidsfråga innan min dotter börjar välja vilken information hon släpper till mig. Jag gjorde det, mina kompisar gjorde det - valde vilken information vi släppte ut i vuxenvärlden.
Jag ångrar mig inte utan känner bara mer hur viktigt det är att vi inte sviker barnen bara för att de blir tonåringar och att många föräldrar och vuxna är i närheten och tar sitt ansvar.
