Det undermedvetna förstår inte ordet INTE
Många gånger har jag hört föräldrar, lärare, chefer och andra instruera andra genom att säga:
- Du får inte cykla ner i diket
- Ni får inte börja ny mening med liten bokstav.
- Då beslutar vi att vi inte...
- Ta inte den bussen
OSV... Vilket jag anser är ett orationellt sätt att använda språket. Och dessutom ett passiviserande och farligt sätt att använda vår kreativitet.
Inte tar lusten ur mig och jag skulle nog beskriva Inte som det fulaste ordet jag vet.
Skulle det inte vara vackrare, trevligare och mer rationellt att säga
- Cykla försiktigt och håll dig på vägen
- Börja ny mening med stor bokstav
- Då beslutar vi att vi i fortsättningen...
- Ta buss 6XX istället
eller också vidare.
Det här underlättar för oss att komma i rapport med vår omgivning och med oss själva. Att sätta "inte" framför våra önskningar och målsättningar gör att själva målet blir suddigt .
T.ex om jag säger till mitt barn att hon till varje pris ska undvika att cykla ner i diket. Då kommer hon att tänka så mycket på att inte cykla ner i diket att hon till slut inte kan tänka på något annat än diket och naturligtvis kommer hon att cykla ner i diket.
Hela tiden hör jag det här. Till och med medietränade personer som statsministrar och bankdirektörer använder inte istället för positiva sätt att uttrycka saker och ting. Det är ett sätt att genom upprepning av frågan och tillägg av ordet inte undgå utveckling av vad man faktiskt tänker göra och inte bara beskriva vad man inte tänker göra.
Ibland kan man förstås inte klara sig utan ordet inte. Men när det gäller handlingsplaner så är dett tämligen kontraproduktivt att säga vad man inte tänker göra.
