Känslans Intelligens, Bok av Daniel Goleman
När jag läser denna bok kan jag känna att jag förstår varje ord som står, och jag läser med intresse av den anledningen att känslor i hög grad intresserar mig. Dock känner jag i slutet av boken en viss frustration över ordrikheten, som tar budskapet ifrån mig en aning. Att läsa fyrahundra sidor om känslor, blev till slut en kraftprövning i uthållighet. Ingen av de andra böckerna har tagit mig så lång tid att komma igenom. De bästa avsnitten i boken var bilagorna, som jag gärna återkommer till och läser igen.
Jag hade stora förväntningar på den här boken. Nu när jag läst igenom den så vet jag inte riktigt vad jag har lärt mig. Kanske en del om hur känslor uppkommer, vad det har för mening och också hur jag möjligtvis ska kunna lära mig att styra dom.
Bokens inledningskapitel slutar också - Frågan är: Hur kan vi få förnuftet och känslorna att samverka - och skapa trygghet i samhället och omtanke människor emellan?
Hjärnan känslornas säte
Det slår mig att vi alla bevittnar en kollektiv emotionell kris i samhället. Daniel Goleman tar upp åtskilliga exempel som belyser detta, såväl i bokens inledning som ständigt återkommande under flera olika kapitel.
För att återknyta till vad jag själv tänker när jag läser detta; Känslorna ges inte utrymme. Jag minns t.ex. när jag tog upp en orättvisa på min f.d. arbetsplats, och fick svaret "Det här är bara en känslomässig reaktion". När man läser den här boken slår det mig, känslor är inte accepterade. Vi har vår existens att tacka för känslorna, men djupt i oss föraktar vi dom, slår dom ifrån oss i alla möjliga sammanhang. Känslor som ett svaghetstecken eller som en farsot härjande endast bland konstnärssjälar.
Just den fråga som man ställer sig är, Vad är en känsla?
I slutet av boken ges svaret - jag hade gärna tagit del av den bilagan långt tidigare i boken.
•· Ilska
•· Sorg
•· Rädsla
•· Glädje
•· Kärlek
•· Förvåning
•· Avsky
•· Skam
Men man behöver bara fortsätta att läsa för att inse att det finns många, många fler känslor. Och att känslorna är nyanserade och ibland inte helt entydiga, och ibland också svårtolkade. Jag kan t.ex. känna hopp, lugn, tillit, mod, sinneslugn, svartsjuka... etc. denna lista kan göras hur lång som helst. Hur många adjektiv för känslor det finns, det skulle jag gärna vilja veta. De ovan uppspaltade känslorna kan kanske benämnas grundkänslor, och därefter finns nyanser av var och en av dom, och på var sida om dom.
Efter att ha läst boken, och funderat en aning så är det inte enbart svårigheten att hantera sina egna känslor som är känslomässig intelligens, även om det är första steget. Vad man också måste klara av är att läsa andra människors känslor och känna empati och ha inlevelseförmåga i andra människors situation.
När det gäller förnuft kontra känsla så har jag många exempel på att man säger sig må på ett visst vis, eller känna på ett visst vis, men att det då likväl kan vara förnuftet som talar. En del känslor vill vi inte släppa fram, då de kan vara svåra att hantera för den vi talar med, eller vi vill framstå som mer oberörda eller starkare än vad vi egentligen är. Jag kommer att tänka på när min far dog, och ingen talade om hans död. Och hur tyst det var kring den sorgen. Jag utvecklade en teknik då jag träffade vänner att helt enkelt inte tala om honom som död, för då var risken stor att jag började gråta. Till nya vänner kunde jag säga - Min pappa är målarmästare, och sedan helt enkelt börja prata om något annat. Det var för att slippa känslan av sorg och kanske tårar och jag istället skulle säga - Min pappa är död! Vilket helt skulle vända ett alldagligt samtal till ett allvarligt samtal, och kanske fler frågor kring detta, som jag rent känslomässigt inte orkade, eller trodde mig klara av, att hantera.
Det är på samma sätt vi gör varje dag när vi möter en kollega i trappan på vägen upp till kontoret. Vi frågar - Hur mår du! Säger då personen något annat än -Bra, hur är det själv, så är genast det ett tillkännagivande av något slag som gör att man kanske bryter en integritet som man önskar ha till sin kollega. Det är väldigt sällan man på denna fråga svarar - Dåligt! Det här måste ha något med vår uppfostran att göra. Eller kanske det helt enkelt inte är en fråga, det kanske är en hälsningsfras helt enkelt där det rätta svaret är - Bra, hur mår du själv! Vilket man i princip kan säga fast man ligger dödssjuk... Ja något överdrivet kanske. Vi är inte vana att förhålla oss till känslor i grupp, känslor är något vi bär inom oss, och som vi delar med våra närmaste och djupaste vänner.
